Andra kapitlet. Något ondt i görningenDet var ingalunda utan skäl, som Jon Nilsson förnyade gånger och med stigande, nästan till ångest gränsande oro hade bönfallit hos sin blifvande svärmor, det hon för himlens skull och för allt hvad henne kärt var i verlden, ville genast upphöra med hvad han kallade qvacksalfveriet.: Nägot värre namn var han långt ifrån att vilja gifva åt utöfvandet af hennes oskyidiga vetenskap, än mindre att han dervid skulle velat fästa något ohyggligt begrepp, såsom han bestämdt visste, att andra gjorde eller kunde bli förledda att göra. Den unge Jon var, ehuru endast en simpel bonde, dock såvida framom sin til, att han hade svårt för att tro på alla de orimliga berättelserna om hexeriers och obläkullafärder som då voro i svang. Han hade liksom Greta, fatt lära vläsa i bok, något på den tiden ovanligt bland allmogen, särdeles långt upp i landet och själasörjaren der i socknen, som varit hans lärare, hade