Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1869, sida 2

och säger nej åt alla, som begära er hjelp. Men, det är härt, det, barn; mycket håråt, då man i så många år har så godt som lefvat paet. Jag skall först höra hvad Jon säger, i fall han kommer iger. Jon kom, såsom han sagt; ty han var en redbar karl, som icke talade bredvid munnen. Ilan begärde Greta af modren, som med glädje lade sin dotters hand i hans, men bad dervid, med Ögon, som nästan tärades och med bruten stämma, att hon för allas deras välvärds skull, måtte genast upphöra med åbotandet.o — Hon behöfde nu icke hålla på dermed för nöds skull; ty den blifvande magen var rik nog, att försörja henne och dottren. Efter brölloppet skulle hon flytta till de unga för att hjelpa till i hushallet, och de tre skulle då lefva det lyckligaste lif. Barbro lofvade båda delarna, ehuru något motsträfvigt. IIon hade genom mångårig vana lärt att älska sitt kall, som läkarinna, och tyckte det var intet ondt deruti, hvarken för Gud eller menniskor. Dessutom hade hon alltid hyst en viss förskräckelse för att äta barnabröd och skulle tyckt mera om att vara oberoende af den rika mågen. Men som sakerna nu stodo var det väl bäst, att göra de unga till viljes, åtminstone för någon tid. Aftonen förflöt derefter i stilla glädje