Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1869, sida 2

— Ett vilkor! Och hvad för ett vilkor? Det att ni redan i dag och för alltid slutar upp med att koka örter och bota kreatur.o — Kreatur! Jag botar väl menniskor med. Ja, ja, men . . . det händer visst det, med; heldst de som ha ondt i händer eller ben, eller ha gjort sig illa, eller blifvit ormstungna, eller så. Men det der skall ni sluta upp med, käraste mor. Jon Nilsson sade för mig, att stor fara hotar er, om ni fortsätter.) — Jag kan inte begripa den faran. Skall jag då nödvändigt sälja utet? Maste jag tala ut det förskräckliga ordet? Mor, mor . . . det börjar glunkas . . . ett doft rykte går här i byn ... Man börjar misstänka er för — trolleri. Och liksom om hennes kraft blifvit uttömd i och genom utsägandet af det då för tiden så hemska och olycksdigra ordet, sjönk den unga flickan ned på golfvet, vid modrens fötter, lade hufvudet i hennes knä och snyftade konvulsiviskt. Barbro satt blek, som en marmorbild; hon förmådde till en början icke tala. , du himmelens Gud! utropade hon ändtligen. Jag skulle vara en trollpacka! Jag skulle stå i förbund