Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1869, sida 3

drig förr sett sin lydiga, ytterst ödmjuka och undergifna dotter uppföra sig så. Nu teg hon bara och undrade hvad komma skulle. Mor, började Greta åtor, medan I var borta har någon varit här.— Någon? Väl icke Daniel Jonsson heller? , Visst icke. Nej, annat slag till karl var det. Det var Jon Nilsson, den unge och rike bonden, som . . . — Vet jag visst! ... Ung och rik! . Jaha, ja! ... Och vacker med, kan jag tänka. vJa, non är han det, svarade Greta och slog ned ögonen. Nog af, att han var här och .. — Men se, det tycker jag inte om — föll modren henne för andra gången i talet. — Det får intet ske, att en ung karl kommer hit oes sitter och hänger medan jag är borta. Hör du, Greta, det tål jag inte. Men, nu är I ju obilliger, mor. Inte kunde han veta, att I var borta ... Ock dessutom så vill han mig intet ondt, det kan I vara säker pånn — Nej, det är jag visst inte säker på. Jag undrar just, hvem som är säker på unga karlar. vJa, men Jon är en så hygglig gosse och .. . — Det bryr jag mig inte om, har jag sagt. Jon än rik och du är en