hvad alla andra ansägo för gräs och aktade ganska ringa. Hon hade gått ut klockan 6 på morgonen och då hon atervände stod solen temligen högt på himlen. Nägot ur egde mor Barbro icke; det skulle hafva varit en lyxartikel för en fattig inhysesqvinna; mon utanför stugan stod en mycket simpel solvisare och den rådfrågades ffitigt. Vid ett af fönstren i ostorstugann stod Greta och biäddrade i en bibel, den hon dock vid modrens inträde häftigt slog igen och med möda bar bort till ett hörn af rummet, ty den var mycket stor och tung. IIon hade lagt den på en blämålad kista, med höga fötter under och sluttande lock, en sadander besynnerlig möbel, som man gång finner bland gammalt skräp, eller ock bland antiqvariska samlingar, ehuru då af dyrbara trädslag, putsad och uppfejad. Modren lade örterna ifrån sig iköket och ställde sig i den mellan det och storstugan öppna dörren. IIon blickade skarpt på Greta, som med en ganska märkbar förlägenhet på sitt vackra adertonåriga antele gick bort till den lilla sviseln och låtsade syssia med björklörsruskorna, hvarmed den var fullsatt. vvad gör du, Greta? frådade modren. — Jag letar efter fingerborgen — stammade Greta. ännu någon