Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1869, sida 2

Förlåt, att jag faller dig i talet, min värde orator; dock sker detta endast för att trästa div med, att du härvidlag har intet att befara. Att du sjelf skräflat tillräckligt, att dermed fylla mest en sida af skizzen rår jag ej för; men för öfrigt blir här hvarken ingress, inledning, eller hvad du vill kalla det, utan tar jag mig friheten, att helt sonica föra dig in i berättelsen eller midt ibland de deri handlande personerna, liknäl på förhand bedjande om ursekt för det jag troligen ej förmar framställa dem så lifligt, som jag skulle både vilja och önska. Händelsen är, emellertid till sin grund historisk; och det är åtminstone en förtjenst, om ock alla andra skulle saknas, hvilket dock vore att beklaga. På tankens vingar och med tillhjelp af minnets perspektiv begifva vi oss vorrut och kasta en blick öfver landskapet Westerbotten och en dervarande by, vid namn Röbäck, belägen ungefär en half mil från Ume stad. Det är något långt tillbaka i tiden; ty öfver hundrafemti vintrar hafva snöat, samt lika många värar blommat, sedan de bjertan klappade, hvilkas fröjder och sorger vi här gå att skildra; dock — det gör ingeuting. Värt älskade fosterland är så rikt på minnesblad, bland hvilka vi här valt ett af de minsta. Af huru stor utsträckniog byn Röbäck var före ryssarnes herjningar der