Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1869, sida 2

derade den af Daniel Jonsson, en mäkta rik man, mot en viss summa, visserligen icke stor, men dock för Barbro rätt svår att anskaffa. Emellertid blef hon honom aldrig något skyldig, hur mycket han än önskade, att så skulle inträffa, på det, att han skulle få begagna hennes uraktiatenhet med betalningen såsom ett skäl för hennes aflägsnande; ty han visste nog den, som bjöd honom större hyra. Daniel Jonsson, ehuru en hardhjertad och penningälskande man, kunde dock ingenting göra åt saken. Han var bunden af ett löfte, som han gifvit enkans man i dennes dödsstund, att Barbro skulle få bebo den lilla yttergården mot on viss öfverenskommen summa, så länge hon förmådde erlägga den, och ett till en döende gifvet löfte vill ju säga detsamma, som en ed. Atminstone tyckte Westerbottens allmoge så på den tiden och tycker så — enligt hvad vi tro — ännu i dag. För att nu kunna lefva och hafva tak öfver hufvudet nödgades mor Barbro, som vid mannens död måst ogå ifrån gård och grund, emedan den afliane genom oordentlighet och slarf åsamkat sig större skulder, än hvad som genom försäljning af löst och fast kunde betalas — måste hon, säga vi, skaffa sig atskilliga förvärfskällor. Förutom det, att hon sjelf spann ull och bomull åt de förmögnarne granqvinnor