Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1869, sida 2

i trakten, veta vi ej, blott det, att den i jordvidd hade en utsträckning af 3200 tunnland. Vi förmoda dock, att den, äfven vid tiden för vår berättelse, ; var ganska ansenlig, enär der på 1760talet funnos öfver 80 grannar, såsom en gammal, numera afliden norrländska yttrat. Detta är i sanning mycket för en svensk by. i Det var året 1692. Sommaren hade — liksom alltid i höga norden, fullvuxen trädt öfver ängar och gärden, skogar och lunder. Den norrländska sommaren vet icke af någon barndom eller nagon egentlig vår. Liksom genom ett trollslag blir naturen der förvandlad från hvila till lif och verksamhet. Bore rycker hastigt de sista hvita dukarua bort från marken och — uwrön står den, full af sippor. I yttersta ändan af den stora byn, nästan nagot utom densamma, stod en låg, men snygg rödmålad byggning. Den var mindre än alla de öfrfga och den dertill hörande täppan eiler kryddgården var högst obetydlig. Egorna bestodo endast i en liten jordlapp, i trenne afdelningar: ett rofland, en obetydliga kornaker, samt en ängsbit, till töda för en ko. I stugan bodde mor Barbro med sin unga dotter Greta. Ingen må tro, att Barbro var egariona till den lilla garden; nej, så pass förmögen var hon icke. IIon hyrde, eller rättare arren