Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1869, sida 3

göra med att iakttaga denna persons rörelser. Han — jag var öfvertygad om att det var en mansperson — böjde si ned mot nyckelhålet, hade snart öppnat dörren, och gick in i rummet, der mina nya gäster sofvo, utan att han ännu gifvit det ringaste ljud ifrån sig. Jag beslöt att vänta till dess han kom ut igen, och att sedan gå emot honowm. Efter omkring tjugo minuters förlopp syntes han åter, tillslöt omsorgsfullt dörren och gick framåt gången. Då han kom fram till mig, rusade jag emot honom och grep honom i kragen. Svärjande, ryckte han sig lös med en styrka, som jag icke hade väntat, och skyndade tillbaka till sitt rum. Men jag var nu ursinnig, och med ett språng fick jag åter tag i uti honom och lyckades kasta omkull honom. I samma ögonblick öppnades dörren till hans rum, och då skenet på lampan föll på hans ansigte, igenkände jag Oscar Lutons likbleka anletsdrag. Det var min patient, min dödskandidat! I början villa jag icke tro mina egna ögor; hvarifran fick han alla sina krafter? Men han gaf mig icke tid till begrundande, och jag skulle säkerligen hafva kommit till korta, om icke slagsmalet ditkallat åtskilliga af gästerna. Det var Clara, som hade öppnat dörren, men hon skyndade tillbaka in, då hon blef varse mig.