— Wansinne, förorsaladt genom lä sarprest. Straxt före ottefångens bör jan sistl söndag, skrifwes i Förposten för den 3 Juli, hände i Göteborgs Domkyrka, att en starkt bygd qwinna af ars betsklassen med djerfwa steg och i de talrifa tyrkobesökandes närwaro trädde inom altarringen, aid fram till altars bortet och helt obeswärad aflyftade den duk fom höljde talken, hwillen nyss förut blifwit syld med nattwardowinet. Hon tycktes just wara i begrepp att göra fia förtrogen med falfeng innehåll, då hon i ett nu stördes of förfamlingeng oc: fare, fom fogtigt uppmanade henne att aflänsna sig från det frivtyfta, nu otillbörliat beträrda området. Uppmanins pen åtlyddes emellertid ide, hwadan ännu en medlem af kyrkobetjeningen nörse aades infinna fig, till befwärjande af eu sförwillad ande — i qwinnoskepnad. Men un uppenbarade sig fredstörerslan såsom i dubbel måtto blottörstig, i det hon ur fina gömmor framdrog en fruktanswärd knif och syntes ha ännu en dylik före warad i fin klädningsficka, allt tynande på, att hon wore tiljräckligt försedd med werltyg för anställandet af ett flapts effer. Emellertid wille hwarken tlocdas ren eller hang bitväre tjena till medel för en få hednisk offergärd, utan skyndade att tillfalla polisen, genom hwars ätgörande den wiltsinta qwinnan snart åter befann fia ute i en syndig werlp, utanför templets murar. Efter åhörauvs det af en läsareprests hiskeliga fördt prebifan hade den arma menniskan före lorat förståndet.