Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1869, sida 2

Kurfursten och Penningefursten. (Novell af Louise Mählbach). (Forts. fr. föreg. n:r) Och jag hoppass?, sade fadren lifligt, sjag hoppas, att I äfven i min dödsstund skolen gifva mig det vitsordet att jag lefvat och handlat derefter. Mina söner, en man, som åt mig anförtrott sina penningar, hade jag med en helig ed lotvat att beskydda och bevara dem, att försvara dem med mitt lif. Var jag förpligtad att hälla mitt löfte till honom?) Ni var förpligtad dertilb, svarade alla sönerna med en mun. Och om jag ej kunde rädda hans penningar på annat sätt än genom att förlora mina egna, var jag ätven då skyldig underkasta mig det senare? Det var ni, vår faderlNåväl, jag har gjort min pligt, jag har hållit mitt gifna löfte. De åt mig anförtrodda penningarne äro räddade, men hela min och er förmögenhet och allt hvad vi haft insatt i rörelsen är förloradt. Jag är åter en fattig man. vNejo, utropade Gudula, och på hennes åldrade ansigte glänste en stråle