Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1869, sida 4

Hwarjehanda. En herre i vändlighet. Det war på en theater — hwar kan göra detsamma. — En dam hade tagit plats på en af bänfarne i parlett. Framför fig såg hon en bhögmwert herre fom placerat fig ett par bänfar längre ned. Hon fann fig beswärad deröfwer, att denne rest fig upp och wäntade en lång stund förgäfwes, att han åter skulle sätta fig. Slutligen tar hon mod till fig och ber Honom wara god fitta ned på det hon också måtte få fe något af scenen. Men Herren — en jätte till figur — fatt werkligen. Då han nu of artighet reste fig upp, för att bättre funna höra, hwad damen hade att befalla, utropade hon försträckt: Min Gud! tar den karlen aldrig slut? — Fintligt. En långfigrad herre gick länge spekulerade på att komma i i befittning of en röft skinka, fom tillika med flera andra andra befann fig ombord på en liten skuta i hamnen. Skepparen, fom äfwen mar förföljare, lemnade ej ett ögonblick däcket. Wid middagstiden förswann han ändtligen i fin klajuta; wår man, fom emellertid fått en ljus ide, fprang hastigt ombord, grep der skinka, han fikade efter, slog henne hårdt i däcket och blef derpå lugnt stående. Stepparen störtade upp och fram mot honom. — Jag skulle helsa frun, att hon inte will ha den här skinkan, — sade fpefulanten artigt. — Will hon inte? — frågade ffepparen. — Nej hon har betänkt fig, — wid: blef den andre. — Sa, men hor skall ha den, — utr ropade skepparen förargad, — tag skinkan och gå din wäg! — Jag törs icke! — blef swaret. — När jag säöger det, fan du lugnt göra det, — swarade skepparen. — RÅ få för då, efter ni ändtligen will det, — slutade tjufwen, tog skinkan på axeln och förswann.