För Lördagsqwällen. Det stöna i naturen. Man will gerna hoppas och tro, att ngen förnuftig warelse finnes så slö och djurisk råhet försjunken, att han fat ar all känsla för det sköna i naturen, )wem bland oss helsar ej med glädje och änryckning Nordens korta wårar och omrar, som till njutning för alla wåra innen utbreda en riketom fom ffänter ss de renaste jordiska fröjder? Dot nifves bet ett slaas menniskor, fom antins en genom en sjuklig och dyster finnes tämning eller genom ensidiaa och förs virrate religionsbegrepp blifwit döfwa och otillgängliga för alla de röster ur naturens werld, fom tala om skaparens lmakt, wishet och kärlek. Denna me. seltidens anta, fom ffilde Gud från mwerlen och naturen och ingaf menniskan den ron, att hon borde afsöndra fia från werlden och ensamt lefwa för en öfwersinnelig werld, denna ljusskyaga anda sänker ännu sina swarta wingar öfwer månget menniskohjerta, som sjelfmant sörsalar all den rena och sanna njutning fom Gud i naturen erbjurer. Och lif: wäl bar Gud för menniskans skull må: lat allting i naturen få stönt. Du, fom går med hängande bufwud och slö blid, grubblante på hwarjehanda belymmer och fanske äfwen twiflande på Guds godhet och kärlek, lyft ditt öga upp och se, huru dagens sol sprider kring himmel och jord sitt strålande ljug och lläder liljerna på marken i en skönare skrud än de Salomo bar, vå han i all fin lkonungaglans wann werldens beundran. Se den stilla aftonens skymnina, huru månens milda öga wänligt blickar ner till din wmwandringgstig, bredande sitt silfwersken öfwer land och watten; huru mång tusende stijernor, såsom lysande men oupphinneliga boningar i din faders hus, i hwarje stråle