sitt hufvud matt nedsjunka på ryggstödet af stolen. Jag är hungrig och trött; jag har vandrat hela dagen. Gif mig något att äta, Mayer Anselm Rothschild.Mayer Anselm svarade intet, han störtade ut ur rummet, kallade på sin hustru och hviskade henne något i örat: derpå voro de båda sysselsatta i kök och källrar. Mayer Anselm bar sjelf in maten, serverade bordet i sitt rum, såsom hade han varit den främmande herrns tjenare, under det främlingen satt på länstolen, med tillslutna ögon, i ett slags halfslummer. vNådigste herre, om det nu behagar ers höghet, så är anrättningen serverado, sade Mayer Anselm leende, i det han framrullade bordet för främlingen. Denne drack hastigt ett glas vin och åt några bitar. Mayer Anselm stod midt framför honom och betraktade, begrundande och tankfull, hans bleka sorgsna ansigte. Plötsligt höjde främlingen sin blick upp till honom, och de båda männernas ögon möttes. Mayer Anselmo, sade han, jag tänkte just nu på längesedan förflutna tider. Jag tänkte på då vi, såsom den tiden pojkar, första gången möttes. Det är nu tretiofem år sedan, och likväl ser jag er ännu mycket tydligt, då ni stod framför mig med ert lika