Norrländska Korrespondenten – 13 juli 1869, sida 2

följt den man, hvilken nu med hög, lidelsefull röst talade till henne. Hvem är denne man? Hvad säger han till henne? Mayer Anselm måste veta det, äfven om denna visshet skulle bli hans förderf. Långsamt smög han sig fram till fönstret. Förhänget för detta var undanskjutet, han såg in i ett präktigt möbleradt, rikt upplyst gemak — men han såg endast Gudula, hvilken med blixtrande ögon och högröda kinder stod midt på golfvet, han såg blott den unge, vackre mannen i den guldbroderade uniformen liggande på knä framför henne och med bönfallande uttryck seende upp till henne. Ni vill således icke förlåta mig, Gudula? Ni vredgas ännu på mig ? frågade han med vek, klangfull röst. Jan, ropade Gudula högt och häftigt. ÅJa, jag vredgas på er. Hvad berättigar er att qvarhålla mig här som i ett fängelse, att med våld förhindra mig att lemna denna paviljong och återväuda till min far? Har jag gifvit er tillåtelse dertill, har jag med så mycket som en blick eller ett leende uppmuutrat er till denna djerfhet?)o vNej. Gudula, det har du visst icke gjort. Men min Gud, du sköna, förgudade barn, skall jag då oupphörligt upprepa för dig, att jag älskar dig, att jag tillber dig, att jag dör, om du icke besvarar min kärlek? Och jag