Norrländska Korrespondenten – 13 juli 1869, sida 2

lemna honom en upplysning öfver Gudulas gåtliga försvinnande. Och om hon nu icke är der? Och denna sista förhoppning tillintetgöres, hvad då? O min Gud, hvad då? På en gång var det som om han förnam en högljudd ordvexling genljuda i paviljongen. Han dröjde icke längre, men gick långsamt och försigtigt framåt. Ingenting hindrade honom här, inga växter omgåfvo paviljongen. Han kunde smyga sig ända fram till den. Ingen hejdade honom. De upplysta fönstren i nedra våningen lågo visserligen så högt, att man utifrån ej kunde se in i den, men utanför de tre mellersta fönstren var en balkong, framför hvilken två höga acacieträd reste sig. Med en panters vighet klättrade Mayer Anselm upp i ett af dem och steg derifrån in på balkongen. Hans hjerta klappade så våldsamt, att han tyckte sig känna dess slag mot sina bröstben, han måste hemta sig, för att kunna återvinna lugn och beslutsamhet. Rösterna hördes fortfarande, en mansoch en qvinnoröst. Den senares bekanta och så välbekanta toner nådde hans öra! Det var Gudulas röst. Hon lefde alltså, hon befann sig i hans närhet. Han hade återfunnit henne. Men om hon nu icke genom tvång befann sig i paviljongen? Om hon frivilligt hade