Norrländska Korrespondenten – 13 juli 1869, sida 2

älskar dig, ja, icke först i dag, Gudula, det är icke ett ögonblickets nyck. Jag älskar dig sedan månader, jag älskar dig från det ögonblick, då jag första gången såg din afbildning?Jag förbannar den hand som målat mig ropade Gudula häftigt, jag batar denna bild, hvilken är orsaken till sådana skymfningar ho Jag välsignar den hand som målat digo, sade den unge officern, jag älskar din bild, hvilken endast är ett svagt återgifvande af din förtrollande skönhet. Från den stund jag blef ägare af porträttet älskar jag dig, alla mina tankar ha varit fästade derpå, och jag har önskat att få kalla originalet till detta porträtt för mitt. För din skull, Gudula, har jag köpt denna villa, för din skull har jag låtit en af mina förtrogna bo här. O, jag visste väl att du är lika oskyldig som dygdig, lika sträng som obeveklig. Jag hade läst allt detta i ditt ansigte, jag visste att jag först mäste tämja det skygga rådjuret, innan det vågade se den djerfve jägaren i ögat, hvilken vågade förfölja det. Du har derföre här blott sett grafvinnan Tettenborn. Du har kommit till henne, endast för att af henne emottaga uppdrag. Du har aldrig sett huru jag, under det du talat med henne i salongen, förstulet betraktat dig genom dörrspringan, hänryckt öfver din intagande enkelhet, ditt