Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1869, sida 2

mare, att i den gömdes hans under långa år mödosamt förskaffade besparingar, att på det uppslagna bordet lågo de ännu oafslutade handelsböckerna; han tänkte ej på annat än att uppsöka Gudula, att våga sitt lif för att återfinna henne. Det var en stjernklar natt, fullmånen stod glänsande på himlen och belyste med sitt sken vägen för den ensamme vandraren, som andtruten skyndade framåt och kastade sin skugga långs ut åt gatan, liksom om skuggan haft brådare än han sjelf att uppsöka Gudula. Mayer Anselm kom att tänka på, hurusom Gudulas skugga varit det sista han fått se af henne, och en pinsam oro öfverföll honom och tycktes vilja liksom sammanpressa hans hjerta. Och om nu detta varit sista gången jag fått se henne? suckade han, vom hon sjelf, likasom hennes skugga, för evigt försvunnit för mig? vNej, nej! ropade han högt, vjag måste finna henne, jag måste ha henne åter, ty .. Hvarföre stannade han tvärt? Hvarföre blef han på en pång stående, orörlig, liksom fastnaglad vid jorden? Hvad hvar det som på en gång så upptog hans tankar, att han blef stående och såg på månen, liksom skulle den med sin glans för honom upptäcka något alldeles nytt, oväntadt, som han ej förr anat, som han nu först känd