Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1869, sida 2

icke tro det. Vi hade en liten ordvexling i afton, innan du kom. Jag var ond på henne och bannade henne, derföre att hon tillbakavisat den rike Baruch Nathan, som i dag friade till henne; jag bannade henne och sade nägot som gjorde henne ondt och sårade henne. Då hotade mig Gudula att hon skulle kasta sig i Mainfloden der den var djupast, och hon såg dervid så allvarsam och sorgsen ut, att jag icke kan glömma hennes utseende. Hvad kunde ni säga Gudula, som så kunde bedröfva henne, att hon derföre ville förkorta sitt lif? Säg mig det ho Nej, jag kan och vill ej säga det åt dig, ty om jag det gjorde, då, just då, så har hon svurit, skulle hon kasta sig i floden. Men jag har ju ingenting sagt åt dig, det vet hon, ty hon var ju sjelf närvarande och hörde allt hvad jag talade med dig. Hon kan således icke ha störtat sig i Main, nej hon kan ej ha gjort det, hon har endast gått till grefvinnan Tettenborns villa! vOch derifrån hemtar jag henne, Baruch, jag söker henne öfverallt och återvänder icke utan henne. Lef välly Han nickade åt Baruch, sprang på dörren, störtade ut på gatan och ilade framåt under oupphörlig brådska. Han tänkte alls icke uppå att han glömt stänga dörren till sin egen kam