på emot den. KOmwinnor, när de beftn: na fig på en plats utan fara, likna lösflåppta fålor på en äng. De äro al: tid naturliga då, och i ret naturliga lige ger skönheten, liffom snillet ligger i det enlla. Bland dem, fom deuntrade ten fm tiga och fprittande flickans rörelfer, war en ung man, hwillen ryligen och utan sähstap kommit från Larugårrsgärtet, men nu stannat på landewägen ett gort fiyde från de faftante. Den unga flicfan kastate, säsom nämnreg, äfven på längten och vå till en kavaljer, fom, stäente på antra sitan af samma wäg. emottog bollen och slickare ven tillbalo. Det war wid ett fårant tilfäile fom bollen flöa miste och i ögat på åftåra. ren från wågen och tet med fåran ftyr: fa, att tenna icke kunde qwäfwa ett rep af smärta. Min Gud, hwad bar tag afort! ropare flickan och ilade till ssället; rvet war för mycket illa af mia, gör bet myce fet ontit . . förlåt, förlåt min, gora berre! . o min Gud, om jag förderfwat ert öpgal S bar jaa alltid ctt qwar, swarare småleende ten unge mannen; ven nilva försynen har ju aifwit oss ett I reserv ... belt annat om tet träffat hjertat. ty man bar aurnäs bara ett fåvant. Denna fomplemana af det gamla mans liga slaget, eburu ten fanfle framförres på ett behagligare fött än denna unga flicka förnt warit man att höra, frame fallate likwäl den djuposte rornad öfwer bela hennes ansigte. Hon teg och slog förlågen ned fina stora blå öron, erin: rare fia kanske hwad hon nyss hört fiuns gaa om bjertat: Fet kan ej swara, det klappar bara. Man ffa batta på med bränwin och ättita fomt bålla ett kallt jarn verpå, ortinerate smeden, fom jemte fin bu stru och några andra perfoner äfven närmat fia, för bäremtan slea jaa kågalor och fit kletet mirt på böra ffånten, få jan trorre fan skulle ta ten, men jag badrade på jar fom saat är och nu är jog få jag kunde hoppa kråko, , SHota snälla pappal bar flidan. efira min gubbe! hwad fom duser för bena tuger inte för Baona, yttrate swedens fru; men, tillade hon, mäns rante fia till den fremmande, ni får ursäkta Lovisa, ty ibland är hon ritktiat uppsluppen af sig .. annars år hen båre starig och förstånrig. bon har, skam till sägandes, gätt igenom Wallinska flick skolan, bon kan franskan och tystan och få tan bon ... tystan och frang ... l villa söta moumma! afbröt dottern. Emellertid fördes den unge mannen till högqwarteret under cken, der han måfte taga platå, hwarefter Lovisa blötte fin nöstuk i fristt matten och twättare hans sjuka öna. Men ni får inte för ten bär bagar tellen asbryta ert nöje fare han. Baratel? upprepade Levisa, bela ert öga är ju rört och inflommeratt... ac hwad jag är tetfen! altrig skall jag tasta boll mera, tillare bon, fortfättante med ifwer fin ömma wård. Uti ret reltagande en qwinna wisar liager näston alltid något förutseende, fullstänrigt oc) moterligt; men när med tetta deltaganre förenar fig behag i ord och gester och wälgörarinnan tertill är una ech wacker, rå blir bon sublim, blir en englarnas life, och alla litante wa. relser tillböra ju bem. Det sjuta ögot ompysslades få, att tet antra eller bet friska kunnat bli afundsiukt på retsamma, och re stora blå, af rörelse näget futtiga blickarna, fom os upphörligen följde ten werksamma lilla bhanten — tet war annat än ättika och brånwin tet. Den fremmante ftannadte bela efter mirtagen qwar på Storängen, åt bårtde kokta ågg och steft strömming samt töms re, sitt wärrfelk till ära, ten jättetus tina fom banttwertaren föreskrifwit till inwärtes bruk, sedan hang utwärteekur försmärres. När familjen äne tligen lemnare det gröna, följte han äfwen