eländiga verld: hon gör mig oberoende, ansedd, redbar och ärad. Ty I veten ju att den fattige juden är en föraktad paria, utstött ur samhället, beröfvad den fria viljan, äran och allt erkännande. Jag har sett vårt folks jemmer och förnedringar. jag har sett och jag ser huru de förakta oss och trampa oss under föttorna, just desamma som kalla sig kristna och som säga att deras religion är kärlekens och försoningens religion. De hata och förfölja oss, oaktadt deras kärlek, de vilja icke tillgifva oss att vi tala ett anuat språk än deras, att våra ögon äro eldiga, vårt hår svart, medan deras är ljust och blondt, de tillvita oss som ett brott att vi vidblifva våra fäders seder och tro, de göra vår trohet till en brottslighet. Så är det med de fattiga judarne; men äro vi rika judar, då förlåta de oss alla våra förmenta fel, apptaga oss välvilligt i sitt umgängo och ha inga anmärkningar mot våra näsor, vårt hår och vår dialekt. Det är således för juden en hufvudsak att hav är rik; ty har han guld, så har ban ära och anseende, Det har jag erfarit då jag såg mig om i verlden, och när jag då för tre år sedan bemkom från Förth, hvarest jag hos min gamle morbror genomgätt och genomhungrat lärotiden, till Frankfurt och till judestaden, stannade jag vid vår port, uedfoll på mina knän —