Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1869, sida 3

bef intelligensers förnåmsta pligt. På landsbyngden är hufwudsak derwid, att föfa bereda mot oförutsedd wilkorlig nöd, samlade förråd, emedan jordbruket i fig sielf, med säkerhet för dessa, under goda er medför alstranre ktraft nog för fjelfförkofran. Jnom städerna åter, är hufwudfak def morernärina handel, industri, för uppalstringen af dessa fordras — fapis tal eller kredit. Genom intelligens och energie, genom sammanhållning och tlokhet, hafwa wertligen också de kommit så långt, att ve förmått bringa i fina häns ver bestämmandet af hela rikets statsetonomista riatning och genom dess (ri kets) stultsättnina wunnit sitt syftemål. Men, om ve härmid pått för lånat (för långt att inte en gäng kunna stanna . .). Om allt ffedt till de enskildta fambhällesnas, eller till alla samhällens d. w. s. statens, werkliga nytta, derpå må ftär dernas palatser, be anwända millionerna, med fattigdomens och tiggeriets öfs werbandtagande rvemoralifation, wittna.