Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1869, sida 3

wi således samlad förtroendewårdets tyngdpunkt. — För att rätt förftå det. ta, måste man nogsamt besinna, att tommunalstyrelsen representerar ide allenast kommunens ekonemiska utan äfwen dess moraliska förstänrebearepp — tess heder. Dock retta ej få förståendes såsom Ivrens, strytets od) ytans heder utan Men: niskowärdet: Jns. anser också rerför får som hwar och en kommunalmans owilltorliga pligt, att för fin egen heder res servera fig eller i fråga om mertjtällande, resianera, i de fall, der beslut, ftridande mot denna heder enligt hang uppfattning fattas. Då man nu wet, att lindringen af den owillkorliga nören ligger i folkets rättsbegrepp, bewieliat deraf, att ten fattiga få länge han fan och den rike få länge ban will, velar sitt bröd med det tiagante armoret Wet man och måste widare erkänna tiggeriets demoralisation, på är man öfwer bristande anordningar för ref bämmande, berättigad hos ftyrelsen misstänla — slösinne — bdepravation. Mot den wiltorliga nöden, tror man fig teremot sätta en damm genom tratenist attigwårrelagstiftning, fom måste (om den tillämpas) werka ytterligare upplösande af reran förut nog lösa famhällsband. Man blir allt mer öfwertygad om denna werkan rå besinnae, att mot sambällete fordringar of fina medlemmar, att medelst personlig mwerffam: bet och omtanka sprida trefnad och mälmåga till samhällets styrka och förkofran, måste äfwen finnas pligter, ty tilerkännee ide sambället enga jörpligtelse, få fan heller inga samhålleband i mertsliabeten finnas. Och åter, der inga samhällsband finnas till inbördeg och ömsesitig bjelp, (utom brottmålslagen) der är samhället depraverat, ruttet och foltet moget för vespotismens slafweri, ty det fan säljas och köpas, oh swaras härpå: dyrt! få är det öfwermodets höge färd, men ide sjelftänslans stolthet fom talar. Nej! — att till gränsen af eget ber ftånd bjelpa den willkorliga likasom den omwillforliaa nöden, måste wara och blifs wa samhällets moraliska skylldighet, trots alla juridiska motsågelser. Men det tilhör äfwen just derföre också sambälet, eller de fom till styrelse hafwa dess förtroende, att klokt söka motwerka, det en sädan wilkorljg nöd, blir för samhällets wälfärd, af farlig och demoraliserande beslaffenhet och att göra anordningar för medel under poda år, ledande till sädant syftemål, förbiser fommunalfty relserna detta samhällenas wigtiga ins tresse uti försoffnina och liknöjdhet, gö ra de fig saker till de brott mot fam hällslagarne och cen depravation fom en wilkorlia nöd, tå den kommer — och ben fommer! — mäste helt naturligt framkalla. Att sådana anordningar för medel icke äro etånkbara eller owerlstållbara, mill inf. antyda genom andragande af den berömwårda intelligens och klokhet, hwarmed städerna förstått, att genom tillgodogörande af jorddonationer (s. t bor: garjord), stadsafgifter och nu sednast pe nom spirituosa saluwinsten etc, bereda sig en af direkt beslattning oberoende inkomst. Att underlätta samhällets modernäs ring, är naturligtwis dess styrelsers eller