Med lätta hjertan oc) med öppna finnen. Snabb war wår färd, fom han war frisk och glad: Från nejd till nejd och ifrån ftad til stad På ångarns lätta winge fram han ilar. Nu stå wi ren wid gränsen af wårt land, J Göteborg, på Westerhafwets strand, Der tryggt det gamla Göta lejon hwilar. Hur stolt, hur ffön i sommarsolens glans Du bär, o Göteborg, behagets stämpel! Och dina parker wira grön en krans Omkring palatser, monument och tempel, Wäl mängen såg dig nu för första gång; Men sen din gäst han warit dagen lång, Ej längre här en fremling han sig finner. Du öppnade din stad och deruti Of gafs af allt vdet bästa — sympathi — Den sympathi, som allas hjertan winner. Hell Göteborg! En heder för wärt land, En mästerstad — ett hem för idogheten. Här sluter rikedomen ej sin hand, Ty den förenas skönt med gifmildheten. Och uti wetenskapens fria stat Du stär i spetsen säsom mecnat, Och ömt du wärdar konstens belga flamma. Hell Göteborg: Gå framåt som förut Och hwila ej på lagern en minut — Btlif mer, blif större, men ändä detsamma! De bästa högtidsstunder. lifwet ger, Ha blott ett fel — att de så snart för. swinna; Men, likt den stjerna, hwilken ej gär ner, På minnets himmel ständigt dock de brinna. — Wär helsning måste afsked bli också — Så tag då, ädla stad, dem bäda twå: Från hjertan gå de — önska der att gömmas. Haf tack för denna stund! Hon hör till dem, Som i wårt minnes djup skall föras hem Och aldrig sedan kunna helt förglömmas. Tiden för uppbrott stundade, och den talrila ungdomsskaran begaf fig, åtföljd utaf större delen af de öfriga deltagar: ne i festen samt företrädd af musik ned till skeppebron. Under wägen stannade studenterna utanför landshöfdingerefir denset, der Köpenhamnarnes och Lundens sarnes sängkörer omwerlande uppmwaftar be konungen med sånger. De förftnämnsdeg bälsade H. M:t med följande fång, hwartill texten författats af Carl Ploug: Mel.: Lenge war Nordens etc. Hen for at gejte Granderne gode, Styre wi Snekken Snart over Hav; Dannens og Dalens Drömmende Lengfel Ud mil wi aande Oppe paa Fjeld. Vaarluft oa Löpspring, Leter och Lurer Fölge vor Fylkings Freidige Fert; Normannastammens Stormslagne Syner Vaaane od) vore, Gvor vi gaa frem. Tag mod vor Hilsen, Göibaarne Hersker! Ungdomeus Idret Er Du jo huld; Synernes Straaler Stued dit Die; Livstankens Lue Lysner din Sjel.