gossen. Min far var mycket lärd; fastän han blott var en schackerjude, kande han Talmud och lagböckerna utantill, och då vi under de långa vinteraftnarne sutto i mörkret och hungrade berättade han för mig så många vackra saker, att det blef ljust i vår kammare och jag glömde min hunger. Du talar om din far, såsom vore han ej längre hos dig. År han död? Ja, herr baron, han är döds, sade gossen med tårar i ögonen. Han är död, och min mor skall snart följa honom, ty hon är sjuk och svag. Läkaren har sagt att hon kanhända ännu kunde bli frisk om hon komme från denna otäcka gränd till en bättre trakt och i en bättre luft, om hon kunde begifva sig till Italien och vistas vid hafvet. Men vi äro mycket fattiga och kunna ej annat än dö af elände. Och om vi än voro rika, skulle likväl min mor, då hon nu känner döden i hjertat, ej vilja lemna den mörka gränden och den gamla förfallna hyddan. Hon vill dö der min far dött. Men hvad vill du taga dig ne sedan äfven din mor är död? frågade baronen medlidsamt. Hvad skall bli af dig, du stackars pojke ? Hvad som skall bli af mig? upprepade gossen skrattande. Det skall jag genast kunna säga er, herr baron: en rik köpman skall det bli af migy En rik köpman? Hvarifrån vill du