Norrländska Korrespondenten – 22 juni 1869, sida 2

liga pligter mot IIenriette. Den första blef, att icke låta den unge ädlingens maka dela skammen af de mörka bedrifter och brott, hvartill kommendanten gjort sig skyldig. Det största bevis på ömhet han kunde gifva var ock att afstå från alla fadersrättigheter och långt ifrån honom njuta sällheten af den kärlek hon hyste för sin make. Pascal insåg nödvändigheten af detta offer och hade nog mod att bestämma sig derför. Beslutet fattades hastigt, men med den fasthet, att hvarken IIenriette eller Louis deremot kunde göra invändningar. Begge kände dessutom dess nödvändighet. Pascal öfverlemnade åt Louis befälet öfver fästet, gaf honom några nödvändiga upplysningar och beredde sig derefter till afresa. Då han ankom till flodstranden, fann han der Nehala, väntande vid båten; de hade icke utbytt något ord, men, hon böll sig färdig att följa honom. Den Store Örnen vände sig nu till Henriette, hvars ögon med svårighet tillbakahöllo några tårar. — Bedröfvas icke, sade han, i det han fattade hennes hand; du skall ingenting förlora, ty din make återstår dig. Hvad som med mig går bort härifrån, är det förflutnas mörka bild; de dystra och brottsliga minnena bör man icke sörja och sakna, då de förgå.