Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1869, sida 3

derefter röra henne; hon rodnade och bleknade ömsom, — Den Store Örnen var ingen däre, sade hon. Nehala är hans dotter, och hvarföre fäster han mer afseende på min systers sorg än på min? Hvarföre vill han att Nehala skall afstå från Louis? — Emedan det icke är Nehala som Louis älskar, svarade Pascal lifligt; emedan han icke kan blifva lycklig med någon annan än den han utvalt. Om Nehala älskade den bleke krigaren, hade hon bort förstå detta och hon borde hafva uppoffrat allt för hans lycka. Men det är icke Louis som Nehala älskar; hon älskar sig sjelf. Den unga flickan varstarkt upprörd. Kommendanten hade vidrört en känslosträng hos denna stolta natur. En lång paus uppstod. Nehala stod med stirrande öga och skälfvande läppar, rof för en smärtsam inre strid. Slutligen upplyftade hon hufvudet och sade med afbruten röst: — Min far har rätt ... Nehala bör icke tänka på sig sjelf. Nehala har icke rätt att blifva lycklig ... Dessutom tillhör hennes vilja den Store Öruen ... Nehala har lofvat att vara hans slaf. .. Hon har lofvat . . . (Forts.)