— Hvad säger du? ... Men hvarföre har du då dödat honom? — För: att låta honom återkomma till lif. — Till lift Louis? — Han är icke förgiftad, han sofver! Henriette uppgaf ett rop hvilket på intet menskligt språk kan beskrifvas. Den lifdömdes hänryckning, då nåd förkunnas honom vid chavottens fot; den drunknandes räddning, då han bortfördes af floden och slutligen känner jorden under sina fötter; den fördömdes glädje, då himmelen öppnas för honom — se der bilder, hvikå kunna gifva något begrepp om det intryck, som Nehalas ord utöfvade på Henriette. Men denna glädje följdes snart af tvifvel; hon trodde sig hafva hört orätt, att hon förlorat bruket af sina sionen. Hon fattade Nehalas begge bänder nödgade henne att upprepa hvad hon sagt, och då hon ånyo afhört Henne, afbröt hon: — Du vill bedraga mig; du ljuger! det är omöjligt. — Må min syster begifva sig härifrån, sade indianskan; måtte hon hålla den Store Örnen längt härifrån och jag bedyrar, att den bleke chefen skall åter komma till lif. — Möå han då genast stå upp till lif! ropade en genljudande stämma. De tvenne qvionorna vände sig om;