Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1869, sida 2

— Nalkas icke! afbröt hon med häftighet. — Vill du då icke höra mig? — IIvad har ni att säga mig? Ilan är död! — Ett enda ord, Henriette! — Han är död! — I din mors namn! — Han är död, död! Den Store Örnen betraktade ett ögonblick sin dotter och ville ännu tilltala henne; men styrkan och modet sveko honom. Han förde begge händerna till pannan med ett qväfdt anskri och utgick från kojan. Nehala qvarblef ensam med Henriette och stod med ögonen fästade på henne, väntande att tröttheten skulle medföra någon lindring i hennes smärta. Men Henriettes förtviflan ökades i stället att minskas. Under tiden började dagens första strålar att intränga i hyddan. Indianskan syntes fattad af oro och otålighet. IIennes blickar flyttade sig hvarje ögonblick från dödsbädden till kojans öppna dörr, och hvarje gång betecknades hennes sammandragna ögonbryn af missnöje. Slutligen närmade hon sig beslutsamt Henriette och sade till henne med lugn röst; — Måtte min syster fatta mod och för i dag upphöra med sin klagan. Henriette upplyftade långsamt sitt