Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1869, sida 2

Ceder-Skansen. Roman af Emile Souvestre. (Forts. fr. föreg. n:r.) Henriette, som träffats såsom af askan genom denna olycka, insåg icke i första ögonblicket dess hela vidd; men i den mån bon fullkomligare genomträngde den, ökades hennes förtviklan och blef stormande. På den oartikulerade klagan följde en förtviflan, som gränsade till yrsel. Hon lutade sig öfver den älskade och betäckte hans hår med kyssar; hon kallade honom vid namn, såsom för att öfvertyga sig, om han icke kunde höra henne; hon sökte uppvärma hans bleka anlete och hans stelnade händer; hon bad till Gud; att det lik hon tryckte uti sina armar, af henne måtte återhemta lifvet eller gifva henne döden. Den Store Örnen kunde slutligen icke uthärda åsynen af denna ytterliga smärta. Ilan framgick till den unga qvinnan och uttalade med mildhet hennes namn; men vid ljudet af lenna röst studsade hon med fasa tillvaka, omfattade liket med sina armar, såsom om hon ville försvara det, och ästade vilda blickar på Pascal. — Henriette, upprepade denne bedanda