Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1869, sida 2

vet! Den unga flickans ögon blixtrade. — Nehala har ingenting glömt, sade hon med samlad energi; det goda och det onda man gjort henne är gömdt i hennes hjerta; intet utplånar det. Hon minnes att hon sofvit bredvid den bleke chefens eld, att hon ätit af hans bröd och med honom utbytt vänliga ord . ja ... ja, Nehala har minne. — Och likväl har hon gifvit honom döden! tillade Henriette. Den unga indianskan svarade icke. Hon stod ett ögonblick orörlig och tyst med blicken fästad på grefven; men hastigt blixtrade åter hennes öga och hon utropade. — Det är dager . det är dager .... Min syster måtte begifva sig härifrån. honom att tacka för friheten och lif— Jag blifver qvar! sade Henriette med styrka. — Nej, afbröt Nehala, utom sig, det är omöjligt! Må min syster icke envisas . . . Man skulle kunna tvinga henne. — Försök! ropade Henriette, hvilken krampaktigt höll sig fast vid bädden. Nehala syntes obeslutsam; hennes rörliga drag uttryckte på eu gång retlighet, trots och fruktan; hon betraktade ömsom Henriette och ingången till kojan, dit en stråle af den uppgående