Och än längre bort, der på Cyklader Gudastoder stå bland träden fram, Hur de ordna sig i djerfva rader, Bilderna af Nordens hjeltestam: Hur harmoniskt formade de stanna, Liksom mejslade af Fidias hand! Men det trotset der på höghvälfd panna Blef ej diktadt på Hellenisk strand. Och en suck, lik den ur Ingborgs hjerta, Ingen Lesbisk sångmö ännu höjt: Så försakelsen med kufvad smärta An ej Söderns rika diktverld röjt. Sjöng ej du hvad Sverge djupast känner, Hvad en framtid känna skall ännu? Derför ock, — hur skalden vingen spänner, — Ingen, ingen tjust oss än som du. Barnet stapplar på din Frithiofs-saga: Knopp slår upp på nytt i gubbens bröst, Och hur mannes djerfva tankar jaga Emot solen, vid din sångmös röst! Sveas älskling! Icke dör din ära, Förren hvar sträng, i Nordens hjerta satt, Och hvar sträng, som Nordens lyror bära, Sprungit sönder i dess sista natt. Men ditt lof sig blandar i det sista Sakta döende ackordet än. Så ock svanen, när hans pulsar brista, Sina minnen -sjunger om igen.