Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1869, sida 2

Verkan af denna fråga var hastig och öfverraskande. Ett smärtsamt uttryck målade sig i kommendantens drag och han nedsatte häftigt på bordet det glas han höll i handen. Ilenriette förstod att hon mot sin vilja vidrört någon ömtälig sträng och blef försagd. En stunds tystnad uppstod. Den Store Örnen satt med framlutad kropp, stirraude blickar och de starkt knutna händerna stödda mot knäna. Ilans läppar rörde, sig, såsom om han för sig sjelf mumlade några ord. Men snart förändrades hans ansigtsuttryck från smärta till en bitter oböjlighet; hans blick uppsökte den unga qvinnan och uppblossade hastigt. Henriette nedslog förvirrad ögonen. — Herr chevalieren torde förlåta min fråga, stammade hon, jag har oförsigtigt hos honom uppkallat till lif någon erinran ur det förflutna. — Nej, afbröt kommendanten med häftighet; det finnes för mig intet förflutet, det finnes endast något närvarande ... ett närvarande, som bör göra wig skadeslös för allt. Ienriette betraktade honom med oro. — Jag har också förr haft romaneska drömmar, fortfor han: ironiskt; men erfarenheten har botat mig. Jag har lärt att lyckan är den starkes privilegium och, efter att länge hafva varit slaf under denna lag, drager jag nu i min ordning nytta af den.