Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1869, sida 2

besraktade det ett ögonblick med bäfvan och utropade: — Det är hon! — Hvem? frågade Store Örnen — Marine, den rödhåriga? — Min mor! Detta ord, som uttalades med en ton, hvilken tydligen utgick frän djupet af den unga qvinnans hjerta, följdes af ett utrop från kommendanten, så gripande, att Henriette sjelf deraf förvändes. Ilon upplyftade hufvudet och fann kommendanten, stödd mot väggen, blek, med öppnade armar och förvirrade blickar. Ja, min mor, upprepade hon med en röst, vek genom hennes tårar, pekade på den vänliga bilden. Det är den fattiga tjensteqvinnan i Tremblaye, Pascala trolofvade, såsom man kailade henne! ... Ack, om ni känt henne, min herre! ... Var icke obarmhertig mot hennes dotter ... Då hen såg den Store Örnen utsträcka handen utan att svara, fortfor hon: — Men ni sjelf, hvem är ni då? Han gjorde en ytterlig ansträngning, framgick ett steg, utsträckte åter händerna och utropade: — Jag är Pascal! Pennan bör afsta itrån att beskrifva sådana scener. Henriette, redan nog upprörd af det föregående, nedföll afdånad till kommendantens fötter. Hvad