Norrländska Korrespondenten – 11 juni 1869, sida 2

hört; hans hjerta slog icke mer; han var död. Pierre uppreste sig försigtigt, släpade liket i ett hörn, betäckte det med maisbalm för att dölja det och smög sig till den lilla port som förde till ravinen. Den var alltför väl tillbommad för att kunna öppnas; men dess tillvaro bevisade att på denna sida fanns en utgång och Pierre önskade intet annat. Efter hvad som timat var det tydligt att hans närvaro inom fästningen skulle medföra hans undergång äfv ensom Henriettes. Såsom den Store Örnens fånge borde han vänta att se denne så mycket djerfvare, ju mindre han hade att frukta; men, försatt i fribet, kunde han deremot hoppas att förmå något uträtta till kommendantens störtande och Henriettes befrielse. I hennes intresse borde han således söka att, ju förr desto hellre, träffa sina följeslagare. Han uppklättrade på en timmerhög invid pålverket, uppsteg på det sednare och nådde derifrån grenarne af ett träd, från hvilket han sedan nedsteg på marken. Anländ till ravinen, smög han sig utåt en smal gångstig mellan bergen, ankom tiil floden och fann der den båt som Joseph begagnat till öfverfarten och med hvars tillhjelp det lyckades för Pierre att uppnå sin bestämmelseort Svarta Berget.