polisundersökninasprotokollet skulle Toms ma till handlänanina wid H. R. före min återkomst, få bar jag anmodat pers fon att swara. Högaktninsfullt, mwännen M. Palmaren. Hestra den 1 Febr. 1869. Att detta bref denna dag blifwit till br kronofogen Rosengren öfwerlemnadt intynar: Hestra skolhus den 10 Febr. 15869. A. Andersson. vidimeras ex officio Fr. Rosengren. Ofwerraskningen i brudkammaren. Wärtaste läsare, wi inbjuda dig att följa oss på ett bröllop. Festen firas i ett af New Orleans stätligaste hus; bruden är skön och brudaummen en fagbionable ung man, mycket intressant, mycket uppburen. En bel mänad aäster åro samlade, alla tillhörande la haute volte i NewOrleans, alla beundrade bruden, mwärse derande brudgummen och tillönffanre vet unga paret all möjlig lyda. Det når få trefliat till: skämtsamma tal, alädtig musik, Yfter dans . .. Men timmarue fly; redan är det tid aft bryta upp. Gästerna aflägsna sig efterhand, och bruden lersagas af skälmskt leende täruor till vet en trappa högre upp belägna sofgemaket. Men en stor öfwerraskning wäntare dem, Knappt bare de öppnat törren till Hymens tempel, förrän de blefwo warse en främmande, för alla okänd tam i elegant resdrägt, fom synbarligen mäns tat på ett samtal med bruren, ty hon tog genast till orda: — Jag ber om förlåtelse, min fru; tet tyckes fom jaa slagit er med häpnar? — Sa, det tillstår jap, att jag mwert: ligen ide anat att jag här skulle träffa någon. — Min fru, återtog den okånda, jan har kommit hitin, utan att någon märkt mig. Jaa har smuait mig hit, emedan jaa owilkorligen wille tala med er; och jag wisste att jag skulle träffa er här... En suck trängde fia fram ur den främmande damens bröst. Hon syntes upprörd... Det föll ide bruden in att fråga hwem hade släppt henne in eller hwem hon war. — Besynnerliat! yttrade hon blott. Jap fan ef förstå hwad ni bar att säga mig. — Ack jo! ni ffall genast få weta allt. Jag will wara fort... Den man, med hwilken ni nyss blifwit sammanwigd, har arymt lekt med ert hjerta. Jag är hans lagliga hustru! — Ol det är ide möjligt! Ni hrar... Och nära att swimna, nedsjönk den stackars nygifta damen i en ländstol. Brudtärnorna intogos af förskräckelse och började högljudt ropa på hielp. Fas miljens medlemmar, och med dem äfmen brudgummen, kommo uppspringande. De woro alla förfärade och med darrande läppar frågade de: — Hwatr i Guds namn, är på färde? — O! Edward! min Edward! hördes bruden klaga; denna qwinna päftår att hon är din hustru!. .. — Min hustru! utbrast den förmår nade äkta mannen; ah! hon måste wara galen Den okända qwarstod lugn på fin plats; hon kastade på brudgummen en harmfull blick. — Ar tet möjligt, min herre, fate hon, att ni, sedan ni till den grad förs orättat mig, fan wara fräck nog attförneka wår förbindelse? Ni har dock ine för altaret swurit mia trohet. Edward fån nåagot brydd ut; men ben okända blickade skoningslöst in i hang ögon. Det rärtte en stunts tystnad i rummet, hwarefter den unge mannen utbrast: — Menniska, ni kan omöjligen wara Elof! Jag har aldrig förr i mitt lif jett er. Damen fortfor att betrakta honom med en min af det djupaste förakt. Dens na min märktes af bruden, hwilkens tänslor deraf i ännu högre grad upp. rördes. i — Erward, snyftade bon, jag är rådd för att hon talar sannt .. Och jag