— Förgiftad! utropade han; nedrigt fegt förgiftad... År det möjligt! Denna yrsel, denna kyla, som isar alla mina lemmar ... det är då döden ... ah! innan den kommer, skall jag åtminstone blifva hämnad! Han ville lösgöra jagtknifven, som han bar i gördelen, men vapnet föll ur hans förlamade hand. — Herr grefven finner att jag intet har att frukta af hans våldsamhet, anmärkte den Store Örnen med dyster ironi; ännu några ögonblick och jag skall äfven vara skyddad för hans angifvelser. — Uoppas icke det, eländige, stammade Louis hvilken ansträngde sina krafter; min död skall blifva bekant och jag har vänner, hvilka skola hämnas mig! — Om de icke snart, likasom du sjelf, vore i mitt våld. — I ditt våld? Du ljuger? Genom hvilket medel? — Se här! Den Store Örnen uppstötte luckan för ett af fensterna och grefven blef vid ändan af plattformen varse de två hvå hvita fanor, hvilka skulle underrätta hans vänner, att de borde begifva sig till skansen. — Signalen! utropade han bestört. De skola komma hit!