Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1869, sida 2

na berätta derom hos Bilaine. Olyckligtvis har hittills allt aflupit så prosaiskt som möjligt och med undantag af Nehalas befrielse . Men herr kaptenen var icke ensam, då ban träffade henne, anmärkte den . Store Ornen. visare. — Och en följeslagarinna? Det är sanut, jag hade väg— Ah! Nehala har omtalat det för er? återtog Loais, i det han sökte dölja sin rörelse under en fördubblad glädtighet. Det är sanut, chevalier; jag har tillryggalagt en del af min resa i sällskap med en förtjusande qvinna, som täcktes emottaga mitt beskydd ända fram till citadellet Bois Blanc, der jag olyckligtvis måste öfverlemna henne åt hennes laglige försvarare, en grof karl från Nedre Normandie, den der icke vet hvilken skatt man eger. — Och edra vägvisare? — De följde mig ända till sjön vid Bonnet, hvarest tokarna öfvergåfvo mig, i det de togo med sig mina ressaker. — Och likväl fortsatte ni resan? — Tack vare några vagabonder, som visade mig vägen till den här skansen. — Och hvad söker ni här? Louis betraktade kommendanten och utbrast i skratt. — Hvad jag söker här? upprepade han. Ni är, vid Gud, ypperlig! Ef