Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1869, sida 4

långt ur sin kurs och kom ned bland te anstraliska ögrupperna. Efter att hafwa kämpat en månad med afmastadt fartyg och skadadt roder emot oupphör: liga stormar, sågo kapten och besättning änttligen wärret börja stillas. Då stötte skeppet nattetid på en korallbank. De ombordwarande hunno nätt och jemt rädda fig i ven qwarwarande barkassen. Framemot morgonen kommo de i denna in i en förtjusande wit. Nu ansägo de sig rärdade och stego i land för att hwila fig. Men det dröjkde icke länge förrän en massa wilrar rusade fram och gjorde de wapenlösa utmattade mäunen till fängar. Dessa införingar woro menniskoätare. Undan för undan gjorde de sig måltider af elfwa man, deribland kaptenen. De tre återstående lyckades befria sig och undkomma, men en af dem, Georg Samayan, hade då fått den ena armen afslagen och ena ögat utftuns get; de båda andra woro kraftlösa af litanten. De hunno en aflägsen udde af ön och öfwerkommo der en liten pirog, i hwilken de gåfwo sig ut på hafwet, utsättande sig hellre för att blifwa byte åt hajar än åt. menniskoätare. De rodde från ö till ö i arkipelagen, aflägsnande fig alt mer från fina kamraters flagtar re; de lefde under tiden af kokosnötter. Men snart dogo Georg Samayans båda kamrater. Han war enfam, lidans af fina får och egande envaft den tila båten. Motet tappade han rod ej; han pjorte fir segel af palmträdets blad od) for från ö till ö, lefwande af sniglar och rötter när han ej kunde åtkomma fotognötter. Slutligen hann han få längt (förmodligen till Mendanasöarne), att nägot land ej widare syntes, utan blott den wida oceanen. Då war han nära att förtwifla. Men sjelfwa denna förtwiflan skänkte honom fysiska krafter, ty han låg under fjorton dagar i ett drömmande tillstånd, endast afbrutet de stunter då hungern twang honom att söka någon föda. Derefter waknade wertsamhetsdriften och räkddningsbegäret. Med den knif, som han lyckats få med fig mid flytten, täljde han af trären och med baft sammanband han åt fia en flotte. Detta kostade honom ett års arbete. Derpå begaf han fig ut på den äfwentyrliga färden, öfwerlåtande fig åt wind och wåg. Lyckan gynnade honom. En stadig mind dref honom — han wet ide efter huru många dagar — till en ofänd kust, som tycktes tillhöra ett faftz land. Det war werkligen den fydamerikanska kontinenten. Han steg i land och tackade Gud, fom få underbart räds dat honom, Men hwad återstod ide ännu! Han wandrade öfwer ofantliga berg, ändlösa öremarker och djupa skogar. Han lefde åter ett halft år ibland wiltar, fom dock lyckligtwis ide woro menniskoätare. Han kom till civiliserade folk, bwilkas språäk han dock ej förstod. Slutligen uppnådde han Sydamerikas östra kust, han fann menniskor som förstodo hans språk, han blef wisad till en konsul och fick följa med en portugisisk brigg till Europa. Han fann då att wandringen genom Sytamerika hade upptagit tre år. — Al AA. . AA RAN