mannens imponerande figur. Kommendantens blickar uttryckte förvåning och han förde ofrivilligt handen till sin hatt. — Herr chevalier de Roselles? frågåde Louis i det han gick kommendanten till mötes. — Det är jag, svarade kommendanten. Den unge mannen kastade på honom en hastig blick. — Vid Gud! det är en lycka att så långt bort finna en man af rang, återtog han, och jag bör tacka Gud för detta underverk. — Min herre önskade tala vid mig? afbröt den Store Örnen torrt. — Såsom ni säger, chevalier; jag var stadd på väg till skansen, då jag igenkände den unga flickan, hvilken jag förut träffat. — Nära sjön vid Hvita Skogen? — Ah, hon har då talat vid erom vårt äfventyr med Outagamis? — Utan att kunna uppgifva namnet på den som räddat henne. — Mitt namn! Det är sannt. Jag borde börjat med att gifva det tillkänna. I detta land blir man vilde mot sin vilja. Mitt namn är de la Roche. — De la Roche? — Ja, jag vågar icke smickra mig med att detta namn kan vara bekant för er, ehuru det på en tid gjorde något buller i vissa kretsar. Louis de