Men han återhöll henne genom en åtbörd, och förklarade att han ingenting önskade samt blott afvaktade kommendantens återkomst. Nehala, som ämnade svara, blef hastigt uppmärksam. — Manitou har hört din önskan, sade hon. — Huru? — Lyssna. — Man hörde buller utanföre. — Skulle det vara den Store Örnen? frågade Louis med en rörelse af oro, som han icke kunde återhålla. I stället för att svara, öppnade Nehala fenstret och grefven varseblef en jägare, hvilken framgick på gångstigen, åtföljd af två hundar med upprättstående öron och varglik hufvudbildning, en race, som sedan lång tid varit naturaliserad hos vildarna. Skansens väktare gick att öppna och Nehala lemnade rummet för att för sin far tillkännagifva ankomsten af en landsman. Emedlertid inrusade de begge hundarne på gården med glädtigt skall och lifliga språng. Jägaren följde dem. Vid hans åsyn greps Louis af en obehaglig känsla, förde handen till pannan, böjde sig framåt för att bättre kunna se och studsade tillbaka med ett utrop. Kommendanten var icke chevalier de Roselles. x