Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1869, sida 2

derigenom så mycket hemskare och Louis kände en viss rysning, då han erinrade sig Pierre Laffuts beskrifning på guvernören. Anländ till en böjning af vägen, trodde han sig förnimma buller framför sig. Han lyssnade och hörde ljudet af lätta fotsteg på det torra gräset; han påskyndade sin gång och snart varseblef han en smärt qvinnofigur, hvilken i samma ögonblick försvann bakom träden. Ehuru hastig åsynen af personen varit, blef Louis likväl frapperad. Hvarken gången eller drägten var okänd för honom. Han bemödade sig att upphinna qvinnan, tog en kortare väg och var henne helt nära, då hon, som hörde hans steg, vände sig om. Louis kunde icke tillbakahälla ett utrop. Det var den unga indianska, som han för en månad sedan räddat från Outagamis. Hon igenkände honom och förde, enligt bruket hos alla folk af algonkinskt tungomål, två fingrar till sina läppar, till tecken af beundran och förvåning, samt uttalade skorrande ordet gannoron! — Det är hon! utropade grefven, som nu fullkomligt igenkände flickan. Det är Nehala. — Min bror har haft i minnet sin slafs namn? sade hon med ett uttryck af glädje och ömhet.