Norrländska Korrespondenten – 25 maj 1869, sida 2

gar, hvilka besvära, och vaksamma ögon, då deremot här den har rätt, som har styrkan på sin sida. — Skulle chevalieren hafva missbrukat sin ställning? frägade grefven halfhögt. — Tillräckligt för att vara en skräck för landet, svarade Laffut i samma ton. Henriette gjorde en rörelse. — Det är sällsamt, sade hon, betraktande grefven, man förde samma tal vid fästet Grand-Portage och du ville icke tro derpå. — Och jag kan det icke än, svarade Louis; jag har känt chevalieren i Frankrike, och det är omöjligt att några år så kunnat förändra honom. — Det behöfves icke lång tid för att den bästa hund blir galen, anmärkte Pierre; och hvad än herr grefven må tänka, bevare honom Gud ifrån att göra intrång på kommendantens område. — Hvarför det? — Emedan han är en man, hvilken, för alt bana sig väg, efterhärmar buffeljägarnes sätt att bränna upp allting framför sig. Henriette kunde icke tillbakahålla en åtbörd af fasa; grefven ville lugna henne genom ett småleende. — I alla händelser skulle jag tro att den Store Örnen, såsom ni kallar honom, icke har lust att motsätta sig konungens befallningar, och då jag vi