tiden vanliga hos flertalet af adelsmän. Man ställde ett barn af folket bredvid ädlingens för att förskaffa det sednare en lekkamrat och ett undervisningsmedel. Det var på det ofrälse barnet som lärosätten och läromästarne försöktes; medlärjungen såg och efterhärmade; informatorn sade till sin adlige lärjunge: Monseigneur skulle väl inte vilja låta sig öfverträffas af ett bondbarn? Och, uppeggad af detta nyttiga retmedel, beslöt vanligen monsigneur att lära nog orthografi, arithmetik och heraldik för att blifva hvad man då förstod med uttrycket en fulländad gentilhomme. Vid mognare år blef i sin ordning det ofrälse barnet, i förhållande till sina själsförmögenheter, antingen komne dasfaire eller huspredikant eller kammartjenare hos monseigueur. Ehuru denna kamratröle sällan spelades af en flicka, saknades likväl icke exempel derpå, och M. de Nerac tyckte att man borde draga nytta af tillfället. Hans neveu visade dessutom för den faderoch moderlösa flickan alltifrån första ögonblicket en tillgifvenhet, hvaraf man lofvade sig mycken flit å hans sida. Den unge grefven öfvergaf verkligen sina vanor, för att foga sig efter sin nya kamrat; han efterhärmade hvad han såg henne göra, utan anmärkningar, utan att tröttas, och detta blott derföre, att det var