att löpa för en franes i stället för om: kring 3 för den hare eller kanin, fom de en bestämd summa och förklarade frukten af ett ifrågawarande felsteg för sitt eget fött och blod. Ånnu medan han stod mid sitt regemente började han denna omans liga industri. En ung officer måste på hwarje wilkor skaffa ett namn till sin fon, fom han icke sjelf torde widlännas. Den unga flickan war förtwiflad, men utsigten till att få en liten grefwe trör stade henne. Det behöriga blef arrange: radt med den greflige soldaten, han blef inskrifwen i kyrkoboken som fader, fick sina penningar och derpå ett godt gille. Alla wid regementet följde det gifna exem plet. Wår soldat flög från ett barndopsI gille till ett annat, och från den ena gar nisonsstaden till den andra war hans fpår utmärlt genom en förwånande mängd unga grefwar och grefwinnor. Slutligen uppgaf han det militära ståndet och antom till Paris; här började först förrätt ningen att riftigt gå. En tysk baron hade begått den dumheten att skänka en lorettes barn sitt namn, och snart war hela lägret i uppror. De måste alla hafwa små bar roner eller grefwar. De unga lejonen woro utom fig. Lyckligtwis fanns der f. d. solnaten, fom lefde i yttersta fattigdom, och fwarje billig fordran sunde un tillfredeställas. J flera år dref Han denna näringegren, till dess han owäntadt ärsde en rit slägting, hwilket nära hade bragt honom i den obehagligaste förlär genhet, då alla barnen — i de förunders ligaste lifsställningar — stormade in på honom. För att rädda sin förmögenhet anförtrodde han den formelt åt en gam mal män, med hwilken han nu leswer, såwita han ide är död, fom det stär i sagorna. En person, fom en tid war mydet wål fönd af parisarne, war Herden i femte wåningen. Han dref handel med getmjölt och hade sitt stall i öfwersta wår ningen i ett gammalt hus bakom College de France. Der pacfade han fina getter, fwilfas antal till och med öfwersteg 50, hade hwar och en i fin nätta bås med djurets namn öfwer och war stolt öfmer sin sysselsättning. Till åtstilliga mindre kregwärdar funna Kattjägarne leverera utbytet af fin natt tiga fängst. De äro wanligen utstyrda fom lumpsamlare och hafwa oftaft med jig en hund eller twå. Lumporna äro emellertid endast en bisak, det är fattorne det gäller, och deras wäl dresserade följeslagare låta föllan fådana slippa före bi. Då dessa jägare tillika drifwa hans del med hars och) kaninskinn, hielper detta dem till att afhända sitt tama wildt, fom restauratörerna stå fig ypperligt mid ffulle föreställa. När jägarne köpa ett sädant skinn fordra de att få hufwudet af djuret med, och detta ferveras derpå med tattkroppen, för att lugna miftänt samma sinuen. En industrigren som lilaledes stär i noga förbindelse med restauratörerna, är sabrikationen of tuppkammar, hwilfa i Paris mycket brulas till pastejer. Tuppfammalaren tillagar fina artiklar af allt slags sött, dock helst oxkött, fom han gör blelt genom att öfwergjuta det med for lande watten. Med tillhjelp af en liten maslin uthugger han påföljande dag fam men, och detta gör det förllarligt, att man nästan alltid på alla restaurationer fan få tuppkammar efter en obegränfad mättstock. Uppfinnaren lärer bafmwa blifs wit en mycket vit man. Den mest wälmående af alla desfa uppfinnare är Brödmannen. Han började med att sjelf gå omlring och i ett par säckar samla brödaffallet i busen. Detta sälde han till föda för jjäderkreatur, och förtjente få mycket dermed att han kunde utwidga förrättningen och drifwa den efz ter en långt större mättstock. Han håller nu hästar och flera arbetswagnar, hwilla från tidigt på morgonen göra sin rund v 0 SA — C. baht