Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1869, sida 2

— På slätten vid Hvita Skogen. — Och de voro talrika? — Våra unga män räknade till sex, hvilka dansade omkring en ram ). — De hade då gjort en fånge? — Det var endast en ung Andastflicka. — Och de uslingarne brände henne lefvande? — Nej, den bleke chefen ville icke tillåta, att en qvinna plågades, och vi hafva befriat henne. --Hvilken blef chef? Om hvem talar ni? frågade skogsströfvaren. Den som tagit oss till vägvisare, återtog Huronen. — Er? — Se bakom er. Åfventyraren vände sig om och fick syn på de begge älskande, hvilka afhört honom. — En förnäm herre och en dame! utropade han förvånad. Vi S:t Lo! jag visste icke, att jag befann mig i så godt sällskap. Han förde handen till sin skinnmössa. Louis och Henriette framgingo till honom och uttryckte den glädje, som samanträffandet med en landsman förorsakade dem. Men främlingen, som uppgifvit ett utrop af förvåning vid deras första ord och hvars blickar fixerade ömsom kaptenen och hans följe) En apparcil, kring hvilken vildarne dansa.