Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1869, sida 2

— Således kan man icke segla härifrån till Stora fallet? sade den sednare lugnt. — Så framt icke min bror kan kryssa sig fram med en båt öfver bergen och sanden, svarade vilden ironiskt. — Nå är då jagten gifvande här? — Det är nu sex dagar, som våra jägare lemnat reskastrullen tom. — Ån fisket, hur slår det till? — Tigamangs frukta för solen och hafva flytt till de stora sjöarne. — Hvad lefven j då af? — Af pemican ). Skogsströfvaren vånde sig till sina begge följeslagare, hvilka med dåligt lynne afhört samtalet och sade till dem: Jag ser, att man således måste fortsätta med sagamite på landhafre och grodor. Det är icke värre än att vi vända upp och ned på almanachan och hålla fasta i Juli. Allt har sin goda sida dessutom. Om hettan sätter oss på svältkur och afbryter våra kommunikationer, sätter den oss också i skydd för Outagamis) förföljelser. — Solen hindrar icke räfvarne att lemna sina kulor, anmärkte Joseph. — Skulle min bror ha mött dem nära härintill? frågade jägaren. I solen torhadt kött, hvilket begagnas till reskost. ) Eller räfvarna, namnet på en vild folkstam.