Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1869, sida 3

sonerna utgjorde en så sällsam kontrast till det omgifvande, att det var omöjligt att se dem på detta ställe, utan att genast glömma det öfriga, för att efterforska, huru två så högt civiliserade personer kunde befinna sig i denna vilda enslighet. Åfven deras drägter bevisade, att de icke på förhand beredt sig på en sådan resa. Den unga damen bar en brun sidenöfverklädning, en lifrobe, hvars ärmar slutade vid armbågen och läto se ett par snöhvita, bara armar, silkesvantar och sidenmantilj. Man skulle velat taga denna toilett för en Parisiskas af rang promenaddrägt, så framt den icke fulländats af en halmhatt i qväkarestil, en bäfverskinnskappa och elghudsbottiner. Dessa sednare föremål gjorde mot det öfriga en kontrast, som kunnat kallas stötande, om den, som bar dem, icke varit en af dessa privilegierade qvionor, som meddela sitt behag åt allt som nalkas dem och för hvilka hvarje paryr synes hafva blifvit uppfunnen. Högvext, mjuk och liflig. hade hon i hela sitt väsende ett skiftande behof, som antog tusende karaktärer. Ån var det barnets vstyrighet, än den unga flickans tankfullhet, än den utbildade qvinnans tränad. Reflexionerva af alla dessa känslor uppenbarade sig hvar efter annan i hennes stora, klara ögon, såsom dagens strimmor på