Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1869, sida 3

sedan förlåtit ditt barn; vore det icke dina ord, då vi sist skiljdes från hvarandra? På den gamle ädlingens ansigte hvilade ett förklaradt leende; han drog Anna till sig, lät sitt hufvud sjunka till hennes bröst och grät högt. En djup tystnad herrskade omkring dem. — Ack, min kära, goda flicka! hviskade han slutligen, då jag i afton på trappan hörde din röst, var din far redan försonad. Den påminner mig om min största lycka, fortfor han med en blick på Ingeborg. Låt mig nu blifva hos dig, Michel, och hos dig älskade Anna; vi vilja glömma våra sorger om det så behagar Gud. Och du måste sjunga för mig som i fordna dagar. Vid dina toner vill jag lefva, vid dem vill jag blifva lagd i min graf . .. Denna afton var stor högtid på Lerbäck. (Slut.)