frågade Schack, högt nog för att alla i salen kunde höra det. — Denne herre är Marquard Trane, svarade krigaren, i det han skred fram mot honom, en prydnad och stolthet för de bästa danska ädlingar. — Min herre, genmälde Marquard, angenämt berörd af dessa ord, jag vet ej hvem jag har att tacka för denna smickrande helsning. — Och jag djerfves icke nämna namnet, sade krigaren. — Dierfves icke? frågade Schack förundrad. Hans namn är Michel Skau; och mig har konungen i dag sändt för att försäkra honom om H. Maj:ts synnerliga gunst och nåd för de bragder, som han utfört i kriget. — Konungen? upprepade Marquard och bugade sig för generalen. — Och hvad än general Schack må säga, sade nu Michel Skau, och om äfven konungen må försäkra mig om sin gunst, så hjelper det allt blott föga och kan på långt när icke glädja mig så, som ett enda vänligt ord från eder mun, min nådige herre och domare. Vid dessa ord böjde Mickel sitt hufvud och då Marquard teg, låg den förre knäböjande vid hans fötter. Ådlingens läppar skälfde; man såg huru mycken möda det kostade honom att dölja sina känslor. Hans ögon förlorade mer och mer det stränga ut